På spaning efter den sans som flytt

Datatrafik i hetluften

2011-08-30T13:56:00.003+02:00

Igår skrev jag om att det är trångt i mobilnäten, eftersom kunderna helt oväntat börjat utnyttja de tjänster mobiloperatörerna jobbat hårt på att sälja.

När jag funderade vidare på det kom jag att tänka på en tanke jag haft liggade på sparlåga i några år. Ett sätt att lätta på trängseln är att flytta bort trafiken från mobilnäten! Nästan var jag än är (i bebyggda områden) finns det minst ett wifinät som heter någonting på TeliaGateway-xx-xx-xx-xx-xx-xx inom synhåll. Min gissning är att det är Telia Smart.

Det borde gå att, till en kostnad som är betydligt lägre än vad motsvarande kapacitetsutbyggnad för mobilnätet, byta ut dessa mot utrustning med två wifisignaler. En för kunden, och en allmän (med inloggning, för att inte projektet omedelbart ska stoppas genom åkallande av den oheliga treenigheten fildelning, barnporr och terrorism). Om man ger de kunder som på det viset delar med sig av bredbandet en kännbar rabatt på månadskostnaden bör det gå att sälja in, men det gäller att noga se till -- och poängtera -- att trafik från den allmänna signalen inte når det privata nätet, och att spårning av eventuell brottslig verksamhet leder till den som loggat in på nätet och inte den som utrustningen står hos. Det är också viktigt att välja en inloggningsmetod som lätt kan automatiseras på så många telefonmodeller som möjligt.

Femtoceller är överkurs i sammanhanget.

Det här förutsätter naturligtvis att det finns bredbandskunder i närheten, vilket inte alltid är fallet i glesbygden, men om det kan lätta på trycket i den urbana etern kanske det kan få loss resurser till utbyggnad där dålig mobiltäckning inte bara är en olägenhet utan ett livshotande problem?

Glesbygdstelefoni

2011-08-29T17:22:00.003+02:00

Under sommaren har det skrivits en hel del i landsortstidningarna om dålig och försämrad mobiltäckning. Telias förklaring är stor humor, men tyvärr bara lyteskomik.

Det deras informationsansvarige säger är nämligen "Nu när våra kunder börjat köpa de smartphones vi försökt lura på dem i flera år insisterar de dessutom på att faktiskt använda telefonerna. Det trodde vi inte!" och "När vi river upp koppartråden och ersätter med mobiltelefoner blir det högre belastning på traktens enda basstation. Vem kunde ana?"

Smartphones är ingen nyhet. Inte på något sätt. Jag har haft mer eller mindre konstantuppkopplade telefoner i fyra år nu, och jag är ingen early adopter. Early majority, möjligen. Det borde rätt länge ha gått att se vad det gör med med nät och täckning...

Visst, utbyggnadsprocessen är långsam och hinner kanske inte med behoven -- men att hävda att behovsförändriningen är en överraskning tyder mest på att analytiker och strateger inte gjort sitt jobb. Det är åtminstone så det ser ut när man betraktar det hela utifrån. Har de månne stirrat för länge in i 4G-solen, så att de inte kunnat titta på vad som händer med GSM och 3G?

Om de har någon skam i sin kollektiva kropp innebär den här insikten att fortsatt kopparrivning omedelbart stoppas, i väntan på att mobilnätsutbyggnaden kommer ikapp, men det är väl att hoppas på för mycket.

Det är kanske dags att få loss tummen och bli radioamatör, för att säkra kontakten med omvärlden?

Betalningar, OCR och QR

2011-07-25T10:27:00.004+02:00

Häromdagen tog jag ännu ett litet kliv in i framtiden, genom att jag lade in de senaste räkningarna för betalning genom min huvudsakliga banks smartphoneprogram. Det använder telefonkameran för att OCR-tolka kontonummer, belopp och referensnummer från inbetalningskorten.

Därmot läser det inte betalningdag, rimligen eftersom det inte finns någon standard för hur det ska skrivas på fakturorna.

När jag insåg det fick jag nästa aha-upplevelse. Det vore smidigt, och förmodligen inte ens tekniskt svårt, om all betalningsinformation (belopp, dag, konto, referens/meddelande) fanns utskrivet på fakturan som QR-kod. QR-koder var senaste ballt ungefär 2003, så de borde kunna anses vara beprövad teknik i dagens läge.

Det svåraste lär vara att få alla inblandade att enas om ett dataformat att stoppa in i QR-koden. Det näst svåraste blir att övertyga efaktura/autogiroförespråkarna om poängen med att införa ett nytt pappersbaserat sätt att överföra betalningsinformation. Själv ser jag då QR-koden som ett hjälpmedel för mig som kund på de fakturor som av en eller annan anledning inte kan levereras elektroniskt (det är t.ex. inte ovanligt att inbetalningskortet är adressbärare vid postorderbeställningar).

Fantombilden

2011-03-02T16:24:00.003+01:00

För ungefär 25 år sedan lärde sig det svenska folket ordet "fantombild". Ganska tidigt kom jag på att jag skulle vilja göra ett experiment med fantombilder.

Det jag vill göra är att låta ett urval av mina vänner, fiender, bekanta och andra jag interagerat med genom åren ta fram varsin fantombild av mig. Dels är jag nyfiken på hur pass lika bilderna är, dels hur och var de skiljer sig åt.

Tiderna förändras

2010-08-05T19:43:00.003+02:00

Nu har jag haft mobiltelefon i femton år. Först GSM några år, sedan NMT ett tag och därefter GSM (på senare år 3G) igen.

När jag fick min första mobil, en Orbitel 902 med elva timmars batteritid, fick jag givetvis ett SIM-kort också. Det var stort som ett kreditkort, men jag har för mig att korten redan då var perforerade så att jag hade kunnat trycka ut ett mini-SIM om jag så önskat (men det ville jag inte). Telefonen var på verkstad några gånger, och jag hade då diverse lånetelefoner som alla också använde det fullstora SIM-kortet. Från och med min andra telefon, en Philips PR 747, var det just mini-SIM som gällde i luren.

För något år sedan slogs jag av tanken "Nu har mini-SIM varit standard i lurarna så länge att jag undrar hur många som vet att den stora plastskivan man får kortet i inte är en leveranssäkring utan SIM-kortets grundformat?"

Häromdagen märkte jag att inte ens mobiloperatören Telia längre betraktar fullkortet som ett SIM-kort, eftersom de numera trycker PIN- och PUK-koder på det i stället för att skicka dem i ett separat brev. Det är ett beteende som om hela kortet hade varit ett SIM-kort hade varit lika enfaldigt som att köpa ett Franz Jäger-kassaskåp av senaste modell och sedan hänga nyckeln på handtaget.

De fullstora SIM-korten får alltså betraktas som utdöda, och nästa fråga är väl hur länge mini-SIM (med eller utan utstansade mikro-SIM) kommer att levereras inramade.

Hit men inte längre!

2010-07-08T22:12:00.001+02:00

När ett vanligt T inte räcker te...

Förnyelse

2010-06-19T14:25:00.003+02:00

En av mina laster är att jag läser många tidskrifter. Snudd på för många.

På senare år har jag märkt att jag prenumererar på färre och färre, och det beror mycket på förlagens nya rutiner för förnyelseerbjudanden. De ligger numera ofta inbladade i tidskrifterna, eller i ett separat kuvert i den påse tidskriften levereras i. Tyvärr innebär det att jag nästan alltid missar att förnya i tid, eftersom jag helt enkelt inte hittar erbjudandet -- och när jag väl sitter med en utlöpt prenumeration börjar jag tänka på "behöver jag verkligen den här publikationen", medan jag annars skulle följa minsta motståndet och betala för ett år till utan att egentligen tänka på vad jag gör.

Men, varför missar jag de här förnyelseerbjudandena? Två skäl:

Jag läser tidskrifter ryckvis, och lägger dem på hög mellan varven. Det innebär att jag inte nödvändigtvis ser någonting som följer med ett nummer förrän det är dags att läsa det, allt mellan några månader och (i extremfall) tre år efter mottagandet. Det innebär också att jag inte alltid märker att någonting slutar komma, eftersom jag ändå har en hög olästa av den.
Jag har en låg toleransnivå mot reklam och reklambilagor. Det första jag gör när jag får ett nytt nummer av en tidskrift är att försiktigt greppa ryggen och skaka den. Det kilogram kuponger, bokklubbserjudanden, strumpreklam och annan bräske som vanligen faller ut går direkt i återvinningen utan att passera gå.

Er spamverksamhet

2010-05-31T08:18:00.002+02:00

Kopia av ett mail nyss skickat till en större svensk skivbutik, tidigare med gott rykte och närmast kultstatus:

Subject: Er spamverksamhet

Det här är den enda mailadress jag hittar under "Kundtjänst", så jag vänder mig hit trots att det strängt taget inte är en postorderfråga.

Min fråga är: EXAKT VARFÖR har ni vidgat er verksamhet till spambranschen?

Sedan ungefär ett år får jag plötsligt ert nyhetsbrev "musiktips@#######.se", obeställt, till en adress jag inte använt sedan 2006 (den här), utan att det går att avbeställa (enligt http://www.#######.se/Newsletter.aspx är jag inte prenumerant, trots att jag bevisligen får utskick från er), och utan att ge svar när jag försökt kontakta någon människa på de angivna mailadresserna. Jag har skickat en begäran om att ni ska ta bort mig från listan efter varje utskick jag fått.

En rubrik i nyhetsbrevet är "####### öppnar ny butik". Jag förmodar att den ligger i Lagos, eftersom jag fortsättningsvis jämställer er med de nigerianska gentlemen som regelbundet erbjuder mig del i oanspråktagna arv, eller de amerikaner som lika regelbundet erbjuder mig lika billiga som felstavade medikamenter. Det innebär att jag inte under några som helst omständigheter kommer att göra affärer med er.

// en f.d. nöjd nu f.d. kund

Tio år utan bio

2010-03-31T19:04:00.003+02:00

Idag är det tio år sedan jag sist gick på bio. Det senaste jag såg var Sleepy Hollow, som då hade sverigepremiär.

Att jag inte gått på bio sedan dess är inte på något vis ett ideologiskt ställningstagande, utan ett utslag av att det sedan dess inte kommit några filmer som intresserat mig tillräckligt mycket för att jag ska lägga så mycket tid och pengar på dem...

Ett biobesök skulle kosta mig sisiådär 100 kr i biobiljett (gissar jag, jag har inte följt med i prisutvecklingen), 250-300 kr i drivmedel till bilen, 100 kr till i mat till mig (eftersom det blir en helkvällsupplevelse) och kanske 100 kr till i tilltugg till filmen. Då är vi uppe i 550-600 kr i pengar och åtminstone tre timmar i resande och parkeringsstrul, och omkring en halvtimme för ett skyndsamt ätande. Är filmen 1,5 h lång blir det fem timmar hemifrån, med hemresa i mörkret längs älgtäta vägar. Få filmer är värda den insatsen i tid och pengar.

Lokalt finns ingen bio, men väl filmvisning på Folkets hus. Långt efter att filmerna slutat gå någon annanstans dyker de som av någon ansetts vara populära upp här och visas en eller möjligen två gånger. Det finns också en engagerad filmklubb som visar 6-8 vanligen riktigt bra filmer per år, men även där med sådan fördröjning att jag har köpt de filmer jag är intresserad av på DVD åtminstone ett halvår innan de visas.

En ny film på DVD kostar omkring 200 kr inklusive porto, och faller normalt snabbt i pris. En tredjedel av pengarna, inget resande plus att jag själv kan välja när jag ser den. Den vinner på alla punkter, i synnerhet som bioupplevelsen vattnats ur ordentligt sedan 1970-talet (när jag började se film). Då var det påkostade salonger, med bekväma säten/soffor och ett tydligt arv från teatern i sin arkitektur. Långt innan jag sist gick på bio hade det börjat glida över till trånga salonger (för att få in fler i samma byggnad), "utrymmeseffektiva" säten och dukar som mest påminde om en storbilds-TV. Möjligen finns det en storsalong, charmig som en större föreläsningssal, för den för tillfället hypeade filmen.

Film är inte bäst på bio. Film var bäst på bio, men det var då det...

Ibland blir jag nyfiken...

2010-02-06T22:05:00.002+01:00

DN. har en TT-notis om ett eftersök i Varberg. Som ett led i sökandet pejlas den försvunnes mobiltelefon.

Det som gör mig nyfiken är att telefonen var avslagen, men ändå kunde aktiveras för pejling. "Han [sic!] mobiltelefon, som var manuellt avstängd, kunde på teknisk väg aktiveras på lördagseftermiddagen."

Bra att veta att det går att göra. Dags att börja ta ur batteriet när jag handlar julklappar...

Icke engelskspråkig musik

2010-01-24T12:21:00.002+01:00

IFPI hävdar nu att fildelning kommer att leda till den icke engelskspråkiga musikens död. Sett ur mitt snäva perspektiv är det ingenting annat än trams. Kvalificerat trams.

Tvärtom, tack vare Internet (där fildelning ingår som en delmängd) är det mycket lättare för den icke engelskspråkiga musiken att få spridning utanför sitt respektive språkområden. Jag har alltid gillat tysk musik, och har nyligen börjat upptäcka japansk och kinesisk underhållning. Det går inte att få tag på i svenska butiker. Inte ens norsk populärmusik, från bara några mil bort, står att uppbringa i någon omfattning, och de finska slagdängor som Anders Eldeman så gärna spelar i Melodikrysset ska vi inte ens tala om...

Det mesta går att köpa via postorder från respektive land, men för att kunna provlyssna och upptäcka nytt är tyvärr fildelning det enda som fungerar. Vad gör IFPI själva för att sprida icke engelskspråkig musik utanför språkgränserna?

Förbud

2010-01-16T13:19:00.003+01:00

Idag är det 90 år sedan Förbudstiden började i USA.

Det sociala experimentet och dess bieffekter kan vara värt att hålla i minne för dem som tror att någonting redan accepterat försvinner bara för att det förbjuds.

Midvinterbild

2009-12-24T10:48:00.000+01:00

From Julkort / Christmas Cards

Verklighetsanpassning som olydnad?

2009-12-06T12:27:00.004+01:00

Radio Skaraborg rapporterar att soldater i utlandsstyrkan på eget bevåg har modifierat materiel för att göra den "mer anpassad till sina behov".

Beroende på var den anmälan hamnar är detta mer eller mindre bra. Det bästa är naturligtvis att anmälan hamnar i en förslagslåda och raskt blir en arbetsorder, eftersom man nu har kunnat se hur materielen används ute i verkligheten i skarpa förhållanden -- och det rimliga är naturligtvis att de förändringarna införs som standard.

En gång i tiden fick jag lära mig att när man bygger ett nytt bostadsområde ska man aldrig anlägga några stigar eller gångvägar förrän efter första vintern, för då kan man se var folk faktiskt går.

...men eftersom regementet kallar det "respektlös militär olydnad" lär de vilja ha någons huvud på ett fat i stället. Den respektlöshet jag ser är mot soldaterna, som av ledningen förväntas använda utrustning som uppenbarligen inte är anpassad för den verklighet den används i.

Prispåslag

2009-10-29T22:30:00.003+01:00

Jag köpte just en minneskortsläsare på eBay. Den kostade $0,69 (5,01 kr enligt Forex) till slutkund, inklusive porto från fjärran östern till Sverige. Säljaren bör ha gått med vinst på det.

Den billigaste motsvarande kortläsare jag hittar i Sverige kostar 95 kr, plus minst 20 kr i inrikesporto.

Några följdfrågor på detta är: Hur många mellanhänder gör hur stora prispåslag var, och varför köper folk över huvud taget importerad elektronik från svenska postorderbutiker?

Uppdatering: Den finns för 28 kr (normalt 58 kr) plus frakt hos en handlare. Det är fortfarande ett rejält påslag.

Vad är livslängden på en DVD-film?

2009-08-30T11:00:00.002+02:00

Häromdagen levererades den senaste DVD-film jag köpt, TV-serien The Middleman (R1 och från USA, eftersom filmbranschen fortfarande inte verkar vilja sälja det kunderna vill ha, där kunderna vill köpa det och när kunderna vill handla).

Tack och lov innehöll den inte (på någon skiva jag sett hittills) propagandafilmer om att jag -- som betalat för materialet -- ska låta bli att "stjäla" filmen. Vad som däremot fanns var trailers för andra filmer från samma bolag, och det låg inte som valbart extramaterial från menyn utan visas före huvudmenyn.

Det fick mig att börja tänka. Länge var DVD:er befriade från den sortens reklam, men på VHS var det normalförfarande. Jag ser inget konstigt med att bolag gör reklam för sina andra produkter, men just filmtrailers åldras inte med värdighet och bör hanteras med viss varsamhet. Det är ren lyteskomik att nu när man har facit i hand plocka fram en arton år gammal VHS-rulle och avnjuta åtta minuter filmtrailers före huvudfilmen, nu med vetskapen om att de filmerna floppade hårt och tillsammans spelade in en total bruttointäkt på $23. Filmbolagen och filmdistributörerna borde rimligen vara medvetna om den risken, och risken för att historiska misslyckanden färgar av sig på hur vi idag bedömer företagen.

Av det här kan jag dra två möjliga slutsatser: Antingen är de inblandade företagen obotliga och världsfrånvända optimister, som är övertygade om att allt de gör faktiskt blir succé, eller så ser de DVD/VHS som ett engångs- eller åtminstone fågångsmedium med en livslängd hos kund på högst ett år. Med den inställningen har jag lättare att förstå åsikten att varje nedladdning är ett uteblivet köp, för om produkten bara är avsedd att användas en gång är varje alternativ tillgång till materialet på produkten ett direkt hot.

Själv ser jag DVD och VHS huvudsakligen som arkivmedia (dock med lite okänd arkivbeständighet), och köper ofta filmer jag redan sett på annat håll om de är så bra att jag vill ha ett eget exemplar för att kunna se om eller referera till scener i.

Fler försvunna USB-minnen

2009-08-23T14:51:00.002+02:00

Aftonbladet nämner, så diskret som möjligt, sluträkningen efter en tidigare incident med ett borttappat och upphittat militärt USB-minne med hemlig information: Upphittaren dömdes för vårdslöshet med hemlig uppgift.

Om det har gått till så som de nog helst inte vill skriva så förstår jag mycket väl domen. Upphittaren lämnade nämligen inte in minnet till polisen eller militären, utan till ... just det, Aftonbladet. Det är en aktör som inte har någonting alls att göra med hemliga handlingar. Jag förstår att Aftonbladet ogärna skriver om att någon döms för att ha kontaktat Aftonbladet.

Redan Maskerad front: Handbok i säkerhetstjänst (H säk) 1964 nämner ett fall där papper förlagts och hittats av allmänheten, och den upphittande allmänheten fick för sig att det minsann skulle statueras ett exempel och lämnade dokumenten till pressen för att alla skulle kunna se vilka nötter militärerna är. Givetvis blev han också dömd, och hårdare än den som tappat bort dokumenten. Det finns alltså 50 år gamla prejudikat på att det är en dålig idé att ge hemligheter till tidningarna.

Så, hur skulle jag göra om jag hittade ett USB-minne på allmän plats? Först och främst höra mig för i den omedelbara omgivningen om någon har tappat ett ("återfås mot beskrivning"). Om inte det hjälper, ansluta det till en dator med extra virusskydd (eftersom jag inte vet vilka superpolymorfa mördarvirus som kan finnas på det okända lagringsmediat) och se efter om jag kan lista ut något om vem ägaren är. Själv lägger jag alltid en textfil med mitt namn och adress i rotkatalogen på mina USB-minnen och minneskort. Här blir det en balansgång mellan att spåra ägaren och att bevara ägarens privat(?)liv privat... Ofta kan man avgöra ganska mycket bara av filnamnen som används, så det är kanske inte nödvändigt att öppna några filer. Om jag inte uppenbart kan avgöra vem det hör till, eller om det verkar vara hemligstämplad information så kommer jag att lämna det till polisen. Dock, med tanke på händelserna runt det senast omskrivna minnesslarvandet är jag långt från säker på att jag skulle våga göra det under mitt eget namn, utan det lär bli ett anonymt inskickande...

Musikens historia

2009-08-17T20:07:00.002+02:00

"Onkel Kånkel" är död, vilket någon av kvällstidningarna slår upp på löpet med orden "Sveriges hemligaste artist..."

Det är jag inte så övertygad om.

Jag har fått för mig att det är än färre som vet vad Philemon Arthur heter i folkbokföringen, eller för den delen vem The Dung är till vardags.

Propaganka

2009-07-28T15:52:00.002+02:00

Kalle Anka har hamnat i blåsväder i fildelningsdebatten, men av helt fel anledning...

Folk blir upprörda över att Kalle Anka ägnar sig åt propaganda. Varför? Det är inte större hemlighet att Karl Magnus Anka (Donald Fauntleroy Duck) tog värvning och uppenbarligen ägnade sig åt det psykologiska försvaret (en eufemism för "propagandaministeriet") redan i början av andra världskriget. Det är över 65 år sedan.

Folk är upprörda över att det är ett inlägg i fildelningsdebatten. För att vara ett sådant, och i synnerhet ett från Disney med sina attacktränade pitbulladvokater, var det sällsynt liberalt. Jag tror inte att någon, oavsett sida, tycker att det är OK att tjäna pengar på egna kopior av andras verk, och ingenstans i inlägget ondgör sig någon över ATT knattarna laddat ner. Det är bara Kalles försäljning som är ett problem. (Att rättighetsinnehavaren bryter sig in i den misstänkta piratens hem får väl ses som helt dokumentärt, men att missdådaren klarar sig undan med en avbön måste vara ren fiktion.)

Det som däremot är värt att bli upprörd över [här skulle jag ha lagt en bild av en arg Kalle Anka om jag hittat någon fri] är att våra fjädriga vänner lyssnar på CD, använder datorer och har en scanner. Det Ankeborg jag känner och älskar har stannat kvar i 1950-talet, med 50-talets teknik och 50-talets framtidsdrömmar...

Förmodligen har jag snöat in för hårt på Carl Barks och Don Rosa, eftersom jag ser allt annat som apokryft. :-)

PR- och säkerhetsproblem

2009-06-14T20:53:00.002+02:00

Expressen skriver idag om något som ser ut som upptakten till en Lindeman-monolog av episka dimensioner, nämligen att en person som hittat ett USB-minne kan bli av med sin dator.

Vinklingen i artikeln är naturligtvis annorlunda, men vad det borde handla om är att utrustning som hanterar -- eller har hanterat -- hemlig information också klassas som hemlig, vilket i just den här situationen leder till den orimliga slutledningen att upphittaren inte längre är behörig att hantera eller förvara sin egen dator eftersom den en gång har haft USB-minnet anslutet.

Principen som sådan är vettig, inom den egna organisationen där det är förutsägbart vad som är hemligt och inte och det finns rutiner för att hantera hemligheter. Det blir helt vansinnigt när det plötsligt drabbar en utomstående...

På kort sikt blir det ett PR-problem för Försvaret (som i artikelns rubrik får ta smällen för FMV:s agerande), eftersom de framställs som buffliga mobbare.

På längre sikt kan det bli ett säkerhetsproblem om inte det här blir löst på ett synnerligen snyggt och smidigt sätt. Det är inte första gången, och troligen inte sista, som USB-minnen med hemlig och/eller känslig information slarvas bort eller glöms på offentliga platser. Vem vinner då på att en eventuell upphittare inte kommer att våga anmäla sitt fynd? Inte den säkerhetsavdelning som ska försöka kontrollera och begränsa skadan.

Nästa fråga är naturligtvis varför USB-minnet inte var krypterat. Där har jag svårt att komma med något annat svar än "dumsnålhet", om det var FMV:s minne, eller "ohanterat internt säkerhetsproblem" om det var den anställdes egna.

Nätgerillan

2009-06-11T14:55:00.002+02:00

Godnatt jord. Möjligen har det redan börjat.

Jag skrev i höstas att jag var orolig för att folket ska ta strid mot de de ser som sina fiender, och det verkar vara just det som hänt på sistone med först påfundet "Internetavgift", d.v.s. att ge antipiraternas advokatbyrå bokförings- och redovisningsproblem med ett större antal ovidkommande småtransaktioner, och sedan med att lämna in en namnbytesansökan på antipiraternas galjonsfigur Henrik Pontén.

Det här är dumt och kontraproduktivt på så många sätt att jag nästan tappar andan. Jag ska dock försöka redogöra för några av mina tankar i ämnet.

Först och främst ser jag det som fel verktyg, applicerade på fel mål, på fel slagfält i fildelningsdiskussionen. Det som ska bekämpas är inte personer eller organisationer, utan idéer. Sedan jag råkade formulera problemet för mig själv som "Ska man ha rätt att sprida upphovsrättsskyddat material utan rättsinnehavarens tillåtelse?" har jag mycket svårt att svara något annat än ett "nej" (med viss emfas) på frågan. Samtidigt är jag övertygad om att fildelning är bra både för samhället i stort och för de flesta kreatörer, så för mig handlar det inte så mycket om att ändra lagar för att expropiera rättigheter (vilket det borde ses som från rättsinnehavarnas perspektiv), utan mer om att ändra rättighetsinnehavarnas attityd. Det finns redan idag upphovsmän som både tillåter och uppmuntrar ickekommersiell spridning av deras verk, och de verkar inte må dåligt av det.

Sedan är det definitivt ännu ett steg mot det övervakningssamhälle vi pirater inte vill ha. Jag ser personligen övervakningen mer som ett symptom på misstroendesamhället än ett problem i sig, men ett problem är det. En gång i tiden (i sin rena form är det en sörgårdsidyll som aldrig har funnits, jag vet) litade samhället på att medborgarna inte ställde till med allt för mycket bus, samtidigt som medborgarna hade så mycket respekt för varandra och samhället att de inte ställde till med buset. Undantag alltid har funnits, men generellt sett har de varit få. Numera ser samhället terrorister, pedofiler och små röda djävlar i varenda buske, och gör sitt bästa för att få folket att se detsamma. Med de spökena smygade runt på nära håll är det lätt att argumentera för ökad övervakning. Kan man lägga ondsinta pirater till den listan, och få chansen att övervaka t.ex. penningtransaktioner (märk väl att vissa övervakningsextremister till och med vill förbjuda kontanter) kommer övervakningens vänner att jubla bakom sina halvgenomskinliga speglar. Extra bonus är att piraterna är en mycket lös sammanslutning av individer utan tydliga kännetecken, så för att åtgärderna man sätter in inte ska vara som att försöka fånga en fjärt i nordanvinden krävs storsläggan direkt...

För det tredje är det aldrig en bra idé att slå på personer direkt. "Åsikter är som spikar, ju mer du bankar detsto hårdare sitter de".

En slutlig fundering är några reflektioner om Henrik Ponténs påstådda namnbyte. Jag skriver "påstådda" eftersom jag inte kontrollerat uppgiften själv, utan bara har de andrahandsuppgifter jag läst i pressen och på bloggar. Om det är sant är jag mycket förvånad över att namnbytet gick igenom. Skatteverket är inte kända för att vara tillåtande för namn som inte ingår i svensk namntradition, och har man inte bott i ett pörte i skogen det senaste halvåret borde det vara svårt att missa att herr Pontén är engagerad antipirat, vilket borde få ännu fler varningsklockor att ringa i huvudet på den byråkrat komma mellangrå (som det förmodligen står i inventarieförteckningen) som handlade ärendet. Byråkraten i fråga borde därmed förstå att det är något muffens med namnbytet, men det är svårare att avgöra ett eventuellt ställningstagande. Är det en pirat, som vill knäppa en personifikation av sin fiende på näsan, eller är det en antipirat som vill skapa ett offer för att svartmåla piraterna?
Att det över huvud taget går att lämna in en namnbytesansökan utan legitimering är en kvarleva av det raskt utdöende förtroendesamhället jag skrev om ovan. Efter att möjligheten att ställa till med elände för andra den vägen nu hamnat i offentlighetens ljus lär rutinerna ändras inom ett år...

Artistkontakt

2009-05-25T17:10:00.002+02:00

Som jag påpekat tidigare köper jag fortfarande skivor, och är kanske ensam om att tycka att "plastbitarna" har ett existensberättigande.

En kul bieffekt av det är att det ibland uppstår spontan kommunikation med artisten, på ett sätt som är omöjligt med ickefysiska nedladdningar. Nu senast har jag upptäckt den skotske musikern Ally Kerr, eftersom han ligger bakom signaturmelodin till den japanska animen Mushi-shi, The Sore Feet Song. Jag började med att köpa de två album han gett ut, och fortsatte sedan med att köpa några singlar från hans egen websida.

När de levererades idag hade den ena en post-it med texten "Hello Henrik! This is the last ever copy of the 'contender' single. Best wishes, Ally". Detta hade inte hänt med en nedladdning, av två skäl: Dels är det svårt att sätta en post-it på en fil, dels är filer (på gott och ont) inte ändliga resurser.

Hursomhelst tycker jag att det är kul med direktkontakt med artisterna!

Tatuering

2009-04-04T10:42:00.003+02:00

Jag är ju negativt inställd till tatueringar som koncept, men det här är ovanligt misslyckat och borde vara all argumentation som behövs mot tatueringar på ett språk man inte själv behärskar och kan korrekturläsa.

Alternativt ännu ett argument för "trust no one".

Samhällets sårbarhet

2009-04-02T20:21:00.002+02:00

Intressant hur vi bygger vårt samhälle allt sårbarare.

I morse vaknade jag från min halvslummer av den skönsång i APC-moll från UPS:en som betyder att det är strömavbrott. När jag greppade min mobiltelefon för att se hur mycket klockan var märkte jag att den inte hade signal. Efter ungefär fem minuter fick jag in en GSM-signal, och ytterligare några minuter senare kom 3G-nätet igång. Jag hade för mig att basstationerna hade smidigare övergång till reservkraft än så...

Min fiberdosa på väggen sitter naturligtvis på UPS, liksom resten av nätverksutrustningen. Till min förvåning verkade prylarna i andra änden av fibern inte göra det. När jag var ansluten till omvärlden med ADSL kunde jag fortsätta vara uppkopplad även under strömavbrott, men inte nu inte. Är detta verkligen en förbättring?

Häxornas förföljare

2009-04-02T20:00:00.002+02:00

André Rickardsson uttalar sig i Dagens Nyheter om att bevisningen i ett fildelningsfall var sämre än under häxprocesserna.

Jag hoppas att häxornas försvarare har mer på fötterna när han går i täten för andra sidan i ett nu pågående fildelningsfall.

Fårnördar

2009-03-20T10:30:00.002+01:00

Det här filmklippet bara måste ses. Inga ursäkter godtas:

Varning för smältlim!

2009-03-02T18:00:00.002+01:00

Spännande skylt. Den borde betyda "varning för smältlimspistol", eller "varning för smältlimmare".

Jag har en kompis som använder smältlim till allt, utom möjligen smörgåspålägg. Han bor dock inte ens i närheten av skylten ifråga.

(...och ska jag vara seriös borde det handla om att huvudleden svänger till vänster, men att det kommer en utfart från höger)

Att konkurrera ut "gratis"

2009-02-26T11:45:00.002+01:00

När ett språk eller en kultur är utrotningshotad idag brukar det bli ett ramaskri. En del av den svenska kulturen har dock på senare år förtvinat ner till nästan sotdöden, utan att någon har gjort något väsen av saken. Kanske eftersom staten förgäves har bekämpat den med lagstiftning i sekler.

Jag pratar om hembränningen.

För tolv år sedan flyttade jag till norra Jämtland, och upptäckte snart att hembränt sprit var en självklar del av umgängeskulturen. "Ingen" brände själv, eller erkände att de brände, men alla kände "någon" som kunde skaffa fram sprit utan stamtavla. Det var inte bara socialt accepterat, det var normen.

På senare år har hemslöjden så gott som försvunnit, och ersatts av importsprit. Den är nästan alltid dyrare än vad det hemkörda var, och långt ifrån alltid bättre. Ändå väljer folk att betala för den. Det har nått nivån där essenser och aktivt kol börjat fasas ut från butikshyllorna.

Av det drar vi slutsatsen att man faktiskt inte bara kan konkurrera med gratis (hembränning är gratis på samma sätt som fildelning är det - ska man göra det själv krävs det en grundinvestering, och sedan någon sorts engagemang om man ska få ett vettigt utbyte), utan faktiskt konkurrera ut gratis och förändra samhällsnormen. Repressiv lagstiftning fungerar inte. Det som krävs är att erbjuda en produkt som upplevs som bättre, även om den inte nödvändigtvis är objektivt bättre (jag har druckit förträffligt hemkört och köpewhisky som förmodligen varit terpentin med karamellfärg), till ett pris som kunderna är beredda att betala.

Fibern

2009-02-04T23:31:00.001+01:00

Ha! Inte nog med att den kopplades in idag, den fungerar också! Förhoppningsvis går det att sätta punkt för följetongen nu...

The Day the Music Died

2009-02-03T11:15:00.003+01:00

Idag är det 50 år sedan dagen då musiken dog, eller åtminstone dagen då Buddy Holly, Ritche Valens och The Big Bopper omkom i en flygkrasch.

Fiber!

2009-02-03T11:10:00.003+01:00

Nu med svetsad fiber. "Kanske senare idag" betydde i det här fallet "om tre arbetsdagar", vilket är bättre än "om tre veckor".

Däremot är fibern inte ansluten till någonting i andra änden, eftersom de inte gärna öppnar brunnen och börjar jobba när det är -20 °C, av rädsla för att knäcka någon fiber som idag är hel. "Kanske i morgon."

Eniro

2009-02-03T11:06:00.002+01:00

Jag skickade nyligen en andra påminnelse till Eniro om att de hade fel uppgifter om mig, och den reagerade de faktiskt på. Från och med idag är mina uppgifter korrekta.

Det tog dock två år, två månader och två påtalanden innan en uppgift som borde ha försvunnit automatiskt faktiskt försvann.

För stora värden av tre

2009-01-29T13:32:00.005+01:00

Folk brukar bli upprörda när de upptäcker att Douglas Adams' The Hitch-Hiker's Guide to the Galaxy är en trilogi i fem felar.

Idag fick, tack vare Posten och eBay, delarna 2-4 av Spike Milligans krigsmemoarer. Första boken har jag sedan tidigare. Del 5-7 av trilogin är inropade och på väg...

Fibern, del 83

2009-01-29T10:11:00.004+01:00

Nu har jag en ny (förhoppningsvis) oknäckt fiber in i lägenheten. Den är dock inte svetsad i nätverksuttaget än, men det ska komma en kille som gör det "kanske senare idag".

Förra gången jag hörde det tog det över tre veckor.

CSN

2009-01-28T12:50:00.001+01:00

Det ska vara CSN till att skicka ut inbetalningskorten så att de kommer fram två dagar innan de ska ha pengarna tillhanda...

Fiberföljetong

2009-01-22T09:52:00.002+01:00

Jag fick återbesök från Godot Networks i morse. Det visade sig att anledningen till att jag inte har signal till mitt uttag är att fibern är knäckt "någonstans", förmodligen p.g.a. ovarsam hantering när den drogs på utsidan av mitt hus mitt i vintern.

De ska komma tillbaka med en ny fiber, troligen i nästa vecka.

Hur aktuella är Eniros uppgifter?

2009-01-20T19:32:00.003+01:00

För drygt två år sedan sade jag upp mitt fasta telefonabonnemang, och den sista november 2006 kopplades det ur. Några dagar senare försvann uppgifterna från nummerupplysningstjänsterna, när Telia uppdaterade informationen.

Men gällde detta verkligen hela Gallien? Tydligen inte.

Jag blev fundersam i höstas, när jag hittade mitt gamla telefonnummer klottrat på en kvittenslapp som en budbilsförare räckte över till mig för underskrift, och började rota i saken. Det visade sig att jag fortfarande har det numret enligt Eniro, trots att det nu varit uppsagt så länge att det inte ens finns hänvisningsmeddelande på det...

Då tog jag kontakt med Eniros kundtjänst genom deras kontaktformulär, och förklarade att numret inte var aktuellt längre. Det meddelandet fick jag ingen reaktion på, och nu några månader senare hävdar de fortfarande att jag har telefonnummer 0670-49088.

Just det stör mig inte så mycket som funderingarna kring att om mitt telefonnummer är uppåt väggarna fel, hur många fler av deras uppgifter är opålitliga?

Varför jag har slutat köpa skivor

2009-01-14T12:19:00.004+01:00

För den som läst vad jag skrev på nyårsafton kan det vara svårt att ta till sig, men jag har dragit så mycket på skivköpen att jag nästan betraktar det som att jag slutat...

Förklaringen till det är enkel: Jag har de skivor jag vill ha. Mängden musik som spelats in är ändlig, och mängden musik jag är intresserad av är en mycket liten delmängd av det inspelade.

Jag började lyssna på musik 1983, och köpa skivor på allvar ungefär tio år senare. Det innebar att när jag väl började hade jag tio års historik att komma ikapp, med allt det innebar av jakt på antikvariat och loppmarknader för att hitta det som skivbolagen inte längre ansåg var försvarbart att ge ut. Det innebar också att jag fick kontroll över vad jag ville lyssna på, och kunde utforska även det som radion aldrig spelat, eller bara spelat enstaka gånger. Många gånger ledde ett lyckosamt skivköp likt ett bättre besök på Wikipedia till nya tips och nya spännande köp. Ibland ledde även misslyckanden att hitta det jag var ute efter (det är inte lätt att hitta sällan spelade låtar, som ingen hört talas om, med bara en vag minnesbild av några textrader som ledtråd) till riktiga fynd när jag hittade något helt annat som var bra det också. Särskilt svårhittade var 3 Mustaphas 3:s hit Taxi Driver (I Don't Care) från albumet Heart of Uncle och James Hollingworths Den sista vargen från skivan med samma namn, men i mitt intensivstudium av allt som ens nästan handlat om taxi och/eller vargar har det dykt upp mycket roligt.

Nu, efter ungefär femton år som engagerad skivköpare har jag fått tag på i stort sett allt jag verkligen vill ha, och då minskar de planerade köpen. Slumpköp i stundens entusiasm förekommer såklart, men de försöker jag medvetet dra ner på. Det är inte mycket i dagens nyutgivning som intresserar mig, kanske 10-15 skivor om året, så det hjälper inte heller upp min konsumtion.

I väntan på Godot

2009-01-09T09:10:00.003+01:00

Fantastiskt! I morse kom en tekniker från Godot Networks och svetsade fast uttaget på fibern jag fick indragen för några veckor sedan.

Nu är frågan bara när jag får signal också?

Nya djur

2009-01-03T11:45:00.002+01:00

Theo Jansens TED-föreläsning rekommenderas för alla som tror att intelligens är svårt...

Om inte annat är behållningen att kunna förolämpa med frasen "Jag har sett PV-rör som är smartare än vad du är!" :-)

Sammanräkning av 2008

2008-12-31T15:50:00.002+01:00

Så här på årets sista dag kan det vara intressant att räkna ihop hur mycket jag har lagt ut på kultur (just i detta exempel definierat som böcker, skivor och film) under 2008.

CDon: 4773 kr
Discshop: 6753 kr
SF-Bokhandeln: 6524 kr
Bokus: 672 kr
Ginza: 690 kr
SMB: 2773 kr
Diverse bokantikvariat: 777 kr
Tradera: 2490 kr
Sponsring av skivproduktion: 500 kr
Amazon: £397,68 - €122,77 - $116,18
HMV: £25,90
CDConnection: $122
eBay: £60,13 - $366,74
Yesasia: $360,14
CDJapan: ¥5062

Summa summarum blir det 25952 kronor, 483,71 pund, 965,06 dollar, 122,77 euro och 5062 yen, plus gissningsvis några svenska tusenlappar för inköp i butiker, på konserter och i mindre webbutiker. Notera då att jag inte bara är pirat, och därmed automatiskt definierad som snål och tjuvaktig gratisätare, utan jag har dessutom skottar, smålänningar och gagnsingar i släkten. Hur mycket lägger inte då en vanlig generös ickepirat på sin kultur...?

Om jag ska ge ett nyårslöfte för 2009 så blir det inte att sluta köpa kultur, för det kommer jag inte att klara av. Jag kan inte ens lova att låta bli att lägga pengar på IPRED-förespråkarna, som kallar mig skurk, men jag tänker försöka. Däremot kan jag lova att dels sluta slumpköpa kultur, och dels att prioritera de upphovsmän och distributörer som uppskattar mig mer än min plånbok.

I-landsproblem

2008-12-17T18:11:00.003+01:00

För tolv år sedan jobbade jag på ett företag vars internetuppkoppling gick via ett uppringt modem, delat på tre-fyra personer. Det skulle ha gått an om det inte var för att det i över ett halvårs tid låg en internetanslutning i form av en optisk fiber framdragen till ett skåp en meter utanför kontorsdörren. Framdragen, men inte inkopplad. Fibern låg prydligt hoprullad i skåpet. Mycket irriterande. Den låg kvar orörd när jag slutade...

Nu håller samma sak på att upprepas hemma. Sedan igår kommer det en oansluten fiber ur väggen, eftersom killen som skulle koppla in den av någon anledning inte dök upp samtidigt som sina borrande och skruvande kumpaner. Han har inte synts till idag heller.

Konspirationsteori

2008-12-12T09:48:00.003+01:00

Vid tillslaget mot The Pirate Bay häromåret cirkulerade det uppgifter om att Sverige hotats med handelssanktioner om vi inte stoppade den ogudaktiga piratkopieringen. De uppgifterna dementerades snabbt.

Nu ska IPRED1 till varje pris och utan debatt (jag räknar inte den närmast Monty Python-mässiga "debatt" som förekommit, där framförallt ena sidan nogsamt har undvikit att befatta sig med sakfrågorna, som debatt) genomdrivas, på ett sätt som strider mot all svensk rättstradition. Det är inte utan att jag undrar (a) vem som egentligen formulerat det svenska förslaget och (b) vilka påtryckningar regeringen är utsatt för den här gången.

Vettiga säljare

2008-12-10T13:44:00.003+01:00

Jag blev just uppringd av en säljare från Telenor (ett av mina mobilnummer är porterat därifrån, och det var det han ringde på) som undrade varför jag inte var kund där. Till min stora förvåning köpte han mitt argument om att de inte har täckning där jag bor, och fyllde själv i med att det nog var Norrland och att jag alltså hade Telia. Helt korrekt.

Förra gången jag blev antastad av Telenor (eller om de rentav var Vodafone på den tiden; jag har haft numret sedan det hette Europolitan) gav sig säljaren inte alls, utan hävdade med bestämdhet att de hade över 90% yttäckning i Norrlands inland. Hade han tittat på deras egen täckningskarta hade han sett ett smalt streck av täckning längs dåvarande Rv 45, men ingenting vid sidan av. Jag kan tänka mig att de når 90% av befolkningen, men inte ytan.

Heder åt säljare som lyssnar på den potentiella kunden i stället för att bara fortsätta prata enligt samtalsmallen!

Vinst eller förlust?

2008-12-06T12:45:00.004+01:00

En av många som undrat hur rapporterna om ökad film- och skivförsäljning går ihop med branschens nödrop om att de går under är Anna Troberg. Den enklaste förklaringen är naturligtvis att hävda att ena parten ljuger som en häst travar, och vilken part man pekar ut beror på vilken debattskyttegravs gyttja man har i stövlarna.

Jag tror att det är lite mer komplicerat än så, och att parterna pratar om olika saker.

Ett normalt år satsar skivbranschen i Sverige ordentligt på sisådär 20-30 skivsläpp, och det är en likartad blandning varje år. Några lovande stjärnskott, några etablerade artister, det av förrförra årets stjärnskott som sålde, någon föredetta etablerad artist som gör comeback och antas sälja på sitt namn, någon känd-från-TV, en eller två hjärndöda sommarplågor och några stereotyper till. Skivbolagen lägger ner mycket pengar på marknadsföring av de här skivorna.

Dagens skivköpare, fildelare eller inte, är inte riktigt så lättledda. De är informerade och kräsna konsumenter, som har lätt att hitta information om smala artister och historisk utgivning. Mitt eget skivköpande tog fart runt 1992-93, när jag först kom i kontakt med Internet. Fildelning av musik fanns inte då, men vad som däremot fanns var diskussionsforum och mailinglistor där folk från hela världen pratade med varandra och kunde ge tips om även mindre kända artister som var värda att lyssnas på. Min musiksmak var redan innan dess bred, efter en uppväxt med nattradion (känd för att spela exakt vad som helst, inte bara de senaste singlarna), och den blev bara bredare efter mötet med Internet. Den här kommunikationen kunder emellan har ökat sedan dess, i takt med att fler personer hittar till Internet och kan bidra med sina egna erfarenheter.

Kunder som köper det de vill ha, och inte det skivbolagen vill sälja, ger högprofilartisterna en "förlust" i form av utebliven förväntad intäkt (läs gärna Jonas Almquists debattinlägg på Aftonbladet om hur lite artisten får för en såld skiva, och varför) och skivbolagen en reell förlust på en viss skiva när de inte nödvändigtvis får tillbaka utläggen för marknadsföring. Påfallande ofta när en artist uttalar sig mot fildelning och/eller för IPRED är det en artist vars skivor finns just bland högprofilsläppen, eller skulle finnas där om han/hon släppte en skiva idag.

Marknadsekonomi bygger på tillgång och efterfrågan, så den rimliga lösningen på situationen är att fånga upp de kunder som köper sina skivor och försöka behålla dem som nöjda kunder. En bra början vore att studera köpvanorna, och satsa på det som faktiskt säljer i proportion mot hur mycket det säljer. Högprofilsatsningar är per definition en chansning. Fungerar det blir vinsten god, men det kan lika gärna falla på hälleberget. En relaterad tanke är att luckra upp indelningen av världen i marknader, och jobba med i stället för mot globaliseringen. Skivförsäljningsbranschen av idag är en ren logistikbransch, så det borde inte finnas några praktiska problem med att lägga in sortimenten från den icke-svensk/engelska språkgruppen i de svenska butikernas beställningssortiment. Jag har tidigare nämnt att jag börjat intressera mig för asiatisk musik, och i den här postningen och kommentarerna hos Enligt Min Humla (det här inlägget bygger f.ö. på min kommentar i diskussionen där) dyker det upp en svensk efterfrågan på brasiliansk metal. Kunder som vill ha skivor som gått ur produktion är en annan intressant fråga. Det finns ingen poäng med att lagerhålla det som inte säljer för stunden, men det kanske går att lösa med någon print-on-demand-variant? Jag vet inte vad det kostar att pressa små serier/enstaka exemplar av skivor, men finns behovet borde det gå att få till. För några månader sedan försökte jag få tag på Dolly Partons coverskiva The Great Pretender från 1984 på CD (jag har haft den på kassett sedan anno dazumal), men upptäckte att den kostade hundratals dollar på begagnatmarknaden. Uppenbarligen finns efterfrågan. På ett diskussionsforum fick jag veta att skivan, plus några bonusspår, dessutom fanns i en tysk pressning med det spännande och beskrivande namnet The Collection. Även den ur produketion, men den kostade bara något tiotal euro...

Något annat bolagen skulle kunna göra för att med en liten insats få ännu mer pengar från de betalande kunder de har är att utnyttja redan inspelat men mer eller mindre outgivet arkivmaterial. Alla artister som varit aktiva ett tag har byggt upp ett sortiment av B-sidor, alternativa tagningar och material som bara framförs live. Ge ut fler skivor med det här materialet, för de som missade att köpa singlarna när de gavs ut eller inte gick på konserten. Dessutom tror jag att vi är många som vill kunna köpa DVD:er med musikvideor, i stället för att behöva ha en TV och ha den påslagen vid rätt tillfälle.

Filmdistributionsföretagen däremot verkar ha tagit till sig av kundernas önskemål, och ger ut äldre film (ibland även smal film) i en angenämt hög takt. Det ska de ha beröm för! Därmot har de själva målat in sig i ett hörn med regionkodningen av DVD:er, som direkt motverkar arbete med i stället för mot globalisering.

Jag skulle vilja sammanfatta det här med att "Vår betalningsvilja är god, om ni säljer det vi vill köpa!"

Jag har hittat din kamera!

2008-12-05T21:12:00.004+01:00

Jag hittade ett minneskort när jag idag var ute på byn och hämtade gårdagens mest spännande postförsändelse, ett rekommenderat brev från Tyskland (det innehöll Rupert Hines album Unfinished Picture på CD).

Från kortets namn och ett snabbt stickprov av innehållet var det uppenbart vem den rätta ägaren är, så jag kommer att skicka tillbaka kortet snarast.

För de tillfällen hittade kameror eller minneskort inte går att identifiera direkt är bloggen Found Cameras and Orphan Pictures en fantastiskt bra idé. Sprid länken, och lägg in den i din RSS-läsare! Det kan vara du som får tillbaka dina oersättliga minnen nästa gång...

Själv brukar jag som extra säkerhet märka upp mina minneskort, USB-datastavar och andra portabla lagringsenheter med en textfil owner.txt innehållande min kontaktinformation.

Kartan kontra verkligheten

2008-12-04T13:06:00.003+01:00

Igår uppdaterade jag kartorna i min Nokia N95, och upptäckte att Navteq äntligen lärt sig hitta till mig. Den väg som Teleatlas, och äldre Navteq-kartor, föreslår är antagligen farbar för bilar sommartid -- men det kräver en beslutsam förare. Så här års är det bara översnöfordon som gäller.

Vägen ifråga täcktes nämligen över med schaktmassor när kommunen byggde ut den intilliggande idrottsplatsen för ungefär tio år sedan.

Kriget mot terrorismen

2008-12-03T16:53:00.002+01:00

Jag fick idag någonting som var så uppenbart att jag undrar varför inte inte tidigare sett det påpekat för mig: "Terrorism är inte en fiende, terrorism är en taktik i krigföring."

Fredagsbläckfisk

2008-11-28T21:32:00.002+01:00

Den senaste veckan ungefär har nyheten att en bläckfisk med ledade armar filmats cirkulerat, först i kryptozoologisammanhang men senare även i mainstreammedia.

Jag har en gång i tiden faktiskt fått en bläckfisk på kroken när jag fiskade, men den slet sig. Detta skedde i Stockholms ström!

Det är alldeles sant, även om beskrivningen ovan inte berättar allt. Någon gång i maj 1983 stod jag vid Strömgatan och fiskade, strax ovanför Riksbron. När jag vevade in skedspinnaren (ABU Droppen, 18 gram) såg jag att det satt någonting på kroken. Det visade sig vara en ungefär två decimeter lång bläckfisk, urblekt och stendöd. Gissningsvis någons gamla agn som jag fått bottennapp i (det är åtminstone enda rimliga förklaringen jag kan hitta). Jag ville inte ta i eländet, så jag kastade ut och "metade" med bläckisen några gånger. Till slut lossnade kräket.

FRA på Dreamhack

2008-11-28T20:36:00.002+01:00

FRA försökte rekrytera på Dreamhack. Exakt vad tänkte de på? Och med? Är de verkligen ute efter personal med så kort minne att de redan glömt debatten som tog fart i somras?

Uppenbarligen behöver FRA inte bara "duktiga it-killar och tjejer", utan även omvärldsanalytiker med verklighetskontakt. Anställ mig, säger jag bara. Till och med jag kunde förutse den reaktionen!

IPRED riskerar människoliv

2008-11-26T14:17:00.005+01:00

I Dagens Nyheter uttalar sig Beatrice Ask om att IPRED-motståndarnas farhågor om ersättningskraven är obefogade:

"- Jag utgår ifrån att det finns en proportionalitet i hur man agerar. De exempel som används i debatten är från andra länder. Vi har inte de traditionerna i Sverige, säger Ask."

Fru justitieminister, tanken är lovvärd, men om du menar allvar bör du i lagförslaget skriva in vilka förutsättningar som gäller. De som vill gå runt regler, och/eller använda dem till sin egen fördel, går bara efter de exakta formuleringar som finns på pränt, inte efter visionerna om hur det skulle ha tillämpats.

T.ex. uppmärksammade Opassande mig igår på att Per Sundin, VD på Universal, uttryckligen sagt att han inte är intresserad av om den han stämmer för fildelning faktiskt har fildelat eller inte. Hur går det ihop med de svenska traditionerna?

Det har tidigare poängterats att IPRED-förslaget, som det ser ut nu, öppnar dörren för kriminella affärsidéer. Jag förutsätter att det inte är en avsiktlig möjlighet, men det är definitivt någonting som kan hända så som förslaget ligger.

En annan logisk konsekvens bygger på samma princip som fakturaskojadet ovan, men kan riskera människoliv i stället för "bara" pengar. Det kommer att bli i princip omöjligt för hotade och gömda kvinnor att använda Internet alls. Allt en motiverad förföljare behöver för att spåra upp sitt offer blir ett mail som offret har skickat till någon, eller någon annan händelse på Internet där avsändarens IP-adress har loggats. Det går att få fram på ett antal sätt, inklusive -- men inte begränsat till -- inbrott eller spionprogram hos någon av offrets vänner. Sedan handlar det "bara" om att fuska till ett upphovrättsärende som gäller den IP-adressen (se affärsidéerna ovan), och vips kan förföljaren få fram en eller ett par adresser där offret kanske inte gömmer sig, men åtminstone har besökt. Varför har vi inte sett ROKS i debatten?

Jag är inte motståndare till påföljd för upphovrättsbrott, även om jag tycker att upphovsrätten borde revideras och anpassas till samhället av idag. Så länge som det nuvarande systemet gäller är det det vi ska följa, vad vi än tycker om det. Däremot tycker jag att lagar bör vara genomtänkta och rättssäkra, och det nuvarande IPRED-förslaget verkar inte vara någotdera.

IPRED strider mot IPRED?

2008-11-23T11:09:00.002+01:00

När jag läste Beatrice Asks uttalande i GP slogs jag av formuleringen "det ställs krav i EU-direktivet på effektiva åtgärder" (min kursivering), och om det är sant är det bara att slänga ut det nuvarande förslaget och lobbyisten det red in på -- eftersom de föreslagna sanktionerna i de länder där de införts har visat sig vara fullständigt verkningslösa mot fildelning!

Att sänka förslaget på en teknikalitet borde inte vara så stor prestigeförlust för de inblandade politikerna, så här har de då ett gyllene tillfälle att visa att de lyssnar och tar till sig av kritiken de fått, i stället för att gräva ner sig ännu djupare i ett regelrätt skyttegravskrig mot framförallt yngre väljare och kommande väljare. Vi är mitt i ett pågående paradigmskifte vad gäller distibution av information och kultur (det är nog det enda alla parter i frågan kan vara överens om), så jag har en viss förståelse för att de som har intäkter baserade på de gamla paradigmen är bekymrade och försöker bevara det som var. Det är dock ingen ursäkt för att bete sig som fän.

En lag mot fildelning är på sin höjd en parentes i tillvaron och den oundvikliga utvecklingen, men om vi nu ska införa den vill jag att lagen ska vara värdig den svenska rättstraditionen, en rättsstat och ett civiliserat land.

Till att börja med anser jag att ett av rättsstatens fundament är att det är staten som sköter rättsskipandet, inte privata aktörer med intresse i målen. Ett exempel på hur illa det kan bli är de privata parkeringsvakter många markägare anlitar för att bevaka sina rättigheter. De flesta som har, eller känner någon som har, bil vet vilket totalt underläge man har som enskild i en eventuell tvist. Då handlar det ändå om relativt små summor (runt en tusenlapp, det smärtar men man går vanligen inte under för det) och vad som borde vara ett hyfsat klart bevisläge (har ett fysiskt föremål med tydlig individmärkning, registrerad ägare och klart definierat ägaransvar befunnit sig på en viss plats vid en viss tid; har betalning erlagts). Om fildelning är ett brott borde det hanteras som brottmål: polisen utreder, åklagare tar det till domstol om bevisningen är tillräcklig, den misstänkte anses som oskyldig till klubban faller.

En hittillsvarande svensk rättstradition är att skadestånd döms ut för att motsvara den skada den andra parten kan bevisa att de lidit. Eventuella monetära avskräckningsåtgärder kallas "böter" och går till statskassan.

För att jag ska kalla ett lands rättsväsen civilicerat är en nödvändig punkt att skamstraff inte döms ut. Tanken på att döma fildelare till att betala avbönsannonser är så urbota korkad att den som kom på den idén behöver en skallröntgen. Om inte annat så för att det blir ett PR-mässigt fiasko för antifildelningssidan. Det kommer inte att behövas många annonser, och snyftartiklar i kvällspressen om barnfamiljer som fått gå från gård och grund p.g.a. fildelningsskadestånd, för att de drabbade ska börja betraktas som martyrer -- och så snart den ena sidan i en konflikt har martyrer kan den andra inte vinna propagandakriget.

Så, här har vi alltså ett lagförslag som helt skjuter förbi målet och inte alls påverkar det som ska begränsas. Det kan resultera i stort ekonomiskt lidande för enskilda, som möjligen aldrig kommer att bli skuldfria. Det kan inte vara företagsekonomiskt lönsamt att stämma sina kunder, för de stämda och deras vänner kommer nog inte att köpa fler varor från de som stämt. Även där stora skadestånd dömts ut har pengarna aldrig kommit kreatörerna till godo, utan stannat hos den organisation som stämt. Den enda förklaring jag kan se till förslagets nuvarande formulering är kvartalsbokslutsekonomin dragen till sin spets: Upphovsrättsindustrin vet att den är döende, och de personer som nu sitter på fördelaktiga poster där vill snabbt dra in pengar utan krav på långsiktighet för att kunna avsluta karriärerna på topp.

Smaker jag saknar

2008-11-22T20:02:00.003+01:00

Just nu sitter jag med ett stort glas Loranga framför mig, något som är möjligt eftersom Vasa Bryggeri har som affärsidé att återuppväcka produkter som försvunnit från marknaden av ett eller annat skäl trots att det finns efterfrågan från kunderna.

Det finns fler smaker jag saknar från min barndom. En är den godaste fruktsodan någonsin, Merry. Den lär vi dock aldrig se igen, eftersom det var Bjäres alternativ till Coca-Colas motsvarighet Sprite, och numera har Coca-Cola köpt upp Bjäre. Sannolikheten för att de börjar marknadsföra en produkt som uttryckligen togs fram för att konkurrera med en annan av deras produkter får väl anses vara minimal till försumbar. En annan är den härligt syrliga strövelskorven, från Strövelstorp i Skåne. Den verkar däremot vara helt försvunnen bland företagsaffärer fram och tillbaka, så där har jag inte lyckats lokalisera vem som sitter på receptet nu. Strövelskorv var obligatoriskt på julbordet när jag växte upp...

I båda fallen hoppas jag verkligen att recepten finns bevarade.

En skivköpares bekännelser

2008-11-21T12:50:00.002+01:00

Jag köper skivor. Som tonerna i debatten går nu är jag förmodligen ensam i landet om att fortfarande göra det, men eftersom jag vill ha min musik på skiva så jag tänker fortsätta köpa skivor. En snittmånad lägger jag ut lite över 1000 kr på musik, så jag borde vid det här laget vara Målgruppen så pass personifierad att man skulle kunna förvänta sig att varje möte på skivbolagen börjar med en andaktsfull bugning mot mitt porträtt.

Så är dock inte fallet. De verkar anstränga sig hårt för att inte ha mig som kund. Det jag tänker göra nu är att kort redogöra för hur jag resonerar när jag köper mina skivor, och varför jag väljer att köpa (eller inte köpa) en viss skiva.

Till att börja med har vi naturligtvis prissättningen. Ett nytt album kostar idag ungefär 200 kr (strax över i butik, strax under på postorder med porto inräknat). Det är inte alls ett oskäligt pris, men det ligger långt över min smärtgräns för spontanköp. I samma ögonblick som köpet hamnat i kategorin "planerade inköp" ställs det mot saker som en tvättmaskin eller nya däck till bilen, och dessutom får jag tid på mig att fundera på om skivan verkligen är så bra som jag först trodde att den var. Jag har lätt att bli förälskad, i både människor och musik, men då de plötsligt uppflammande eldarna är de som slocknar lika snabbt är ett av mina prov för att avgöra en en sång eller skiva verkligen är bra om den fortfarande är bra två-tre år senare. Det planerade inköpet kan, om det blir av, alltså göras flera år efter att skivan varit populär.

Erfarenhetsmässigt har jag märkt att spontanköpsgränsen för en enstaka skiva är ungefär 130 kronor, levererat och klart, och för flera skivor 69 kr/styck. Får jag syn på en skiva jag blir intresserad av i midprice-hyllan går jag sällan därifrån med mindre än 4-5 skivor. Några skivor i den klumpen är ofta ett rent experiment, och flera gånger har de experimenten resulterat i ännu fler köp när jag gett mig på artistens övriga produktion. Ett något lägre pris skulle, åtminstone i mitt fall, resultera i en betydligt större omsättning.

En annan konsekvens av min vana att köpa skivor lite efter deras storhetstid (eftersom jag inte hunnit bestämma mig för om de är bra nog eller inte) är att det händer att skivan jag vill ha hunnit gå ur produktion, eftersom skivbolaget ansett den vara olönsam. Det leder mig in på nästa punkt: Begagnathandeln. En mycket stor del av det jag köper är begagnade skivor, helt enkelt eftersom de inte längre finns i handeln. Det är inte billigare så, tvärtom (bara i år har jag vid tre tillfällen betalat mer än $100 för enstaka skivor), men det är enda sättet att få tag på de skivor jag vill köpa när jag vill köpa dem. Det här blir dels en utebliven försäljning för skivbolagen (eftersom de inte säljer den produkt jag vill köpa), dels att det tar pengar jag annars hade kunnat lägga på flera skivor till normalt nypris.

Något annat som gör mig skeptisk till mycket av den musik som nyproduceras idag är att den är överproducerad till perfektion. Hur bra det än låter ger det ett sterilt och högglanspolerat uttryck, som det är svårt att fästa känslor på -- och känslor är just vad musik handlar om för mig. Spelar man in instrumenten och stämmorna var för sig i studion går man miste om hela den dynamik mellan musiker och sångare som gör musiken livfylld, charmig och värd att lägga pengar på.

Den mer eller mindre artificiella marknadsuppledning av världen påverkar inte så mycket vilken, eller hur mycket, musik jag köper. Däremot påverkar det vem som tjänar pengar på mig. Många internationella artister (eller deras bolag) lägger på bonusspår på pressningarna i vissa länder, ofta hemmamarknaden men ibland på specifika exportutgåvor. Jag ser naturligtvis till att leta upp den utgåva som ger mig mest musik för pengarna. En deprimerande reflektion här är att samma pressning av en skiva kan vara så mycket billigare i USA än i Sverige att det lönar sig att köpa den där och betala flygpostportot hem...

En annan tanke kring den internationella postordern är att vissa skivor inte ens finns tillgängliga på alla marknader. Jag har t.ex. börjat intressera mig för asiatisk musik, men den svenska (eller ens europeiska) handeln med sådan är minimal, på gränsen till försumbar. Förmodligen är jag en av ganska få svenskar som har Sofia Källgrens kinesiska skivor, köpta från just Kina eftersom de inte finns i handeln här.

Någonting som jag faktiskt inte vet hur mycket det påverkat mina inköpsvanor är branschens gradvisa övergång från en musikbransch till en skivbransch, och skivförsäljningens glidning från skivaffärer till logistikfirmor. När jag började engagera mig i musik på 1980-talet såldes det mesta i musikaffärer, där man kunde haffa vem som helst i personalen, peka på en godtycklig skiva och fråga "Är den där bra?" och få ett vettigt svar. Hade man otur fångade man en entusiast, och fick en tretimmars föreläsning om olika pressningar av skivan, men det var ändå ett relevant svar. Någonstans sent 1980-tal elleer tidigt 1990-tal började det ske en övergång till stordriftsbutiker och köplador, där samma situation som ovan kunde ge svaret "Det vet vi inte, för den är plomberad" med oengagerat tonfall. Nuförtiden säljs det mesta i internetbutiker, rena logistikfirmor utan lager eller personlig kundkontakt (jättebra om man som kund vet precis vad man vill ha, men värdelöst om man vill ha smakråd eller hitta ny spännande musik medan man bläddrar efter skivan man är ute efter) eller på bensinmackar (där man inte heller kan göra mer än att köpa föremålet "en skiva").

Så, vad får mig att bestämma mig för att köpa en skiva? Oftast är det (precis som på 1980-talet) rekommendationer från någon som redan är frälst. "Du måste höra den här! Den är fantastisk!" Som god tvåa kommer radio, men min exponering för radio har minskat genom åren. Jag gav i stort sett upp musikradio som koncept när trenden att att programledare i musikprogram måste vara flåshurtiga, självgoda och tro att de är roliga kom, men Klingan i P2 och Wermelin i P4 brukar vara pålitliga. Ojämförligt säkrast är dock Anders Eldemans Melodikrysset i P4, krysset som jag och några bekanta alltid löser tillsammans över nätet på lördagförmiddagarna. Förra veckans program resulterade i inte mindre än tre skivköp, på en enda fråga. Det är för sent att skicka in svaret nu, så jag kan med gott samvete avslöja att Lonnie Donegans Lively! heter och handlar om Norge när den framförs av Helmer Bryds Eminent Five Quartet. Jag köpte dels en samling med Lonnie Donegans singlar, dels två skivor med Mosebacke Monarki-material.

Något annat som får mig välvilligt inställd är när artister, skivbolag eller butiker visar att de är människor och ger personlig kontakt. Det händer inte ofta, och nästan aldrig i Sverige, men det är alltid lika roligt när det händer. Många av de skivor jag köper kommer från små bolag nära artisterna, och då och då får jag ett litet personligt meddelande levererat med skivan. En annan gång ringde jag en butik i South Shields i England för att lägga en beställning, och fick höra ett "Oh, Andy just entered the store. Would you like to talk to him?" I min förra beställning hade jag köpt en av Andys skivor, så självklart ville jag prata med honom. Vid ett tillfälle skickade ett skivbolag spontant ut en fullängdspromo-CD med ett tvärsnitt av sin utgivning till kunder som köpt deras musik. Resultatet av det var dels att jag kände mig uppskattad om kund, dels att jag köpte skivor med två av artisterna, i ena fallet köpte jag till och med hennes hela tidigare utgivning (från två olika bolag).

Sammanfattningsvis, några ord till skivbranschen: Fokusera mer på musiken och på kontakt mellan artister och publik än på att sälja just skivor som vore det spikar eller andra själlösa föremål, så lär ni får ännu mer pengar av mig -- och kanske även från de musikkonsumenter som inte sätter ett egenvärde på skivor.

Boom! Sooner or later, boom!

2008-11-20T20:32:00.002+01:00

Efter nästan 29 år med datorer som hobby har jag nu för första gången varit med om att ett av mina nätaggregat dött med en smäll och lukten av bränd kondensator. Detta hände när jag slog på lägenhetens huvudströmbrytare efter att ha haft en elektriker på besök. På grund av anledning (detta härliga, till intet förpliktigande, uttryck) sitter just den datorn inte på UPS utan bara på spikskydd...

Tur att det faktiskt finns en datafirma som har lokalkontor här på byn, så att det går att köpa reservdelar när de behövs.

Mem

2008-11-20T11:40:00.002+01:00

Grab the book nearest you. Right now.
Turn to page 56.
Find the fifth sentence.
Post that sentence along with these instructions on your LJ. [jag väljer min blog istället]
Don't dig for your favorite book, the coolest, the most intellectual. Use the CLOSEST.

"Var den man hon älskade med svensk? var han norsk?"

(boken var Bilder från Frostviken av Kenneth Gunnarsson och Peter Mosskin)

Varför musiker och musikbranschen har förlorat pengar på piratkopieringen

2008-11-11T15:54:00.005+01:00

Jag älskar musik. Det har jag gjort sedan min tolvårsdag i juni 1983, då jag fick en klockradio med kassettspelare och kassett med några av Louis Armstrongs största hits. Genom åren har jag dragit på mig en mindre samling skivor och band, samtliga köpta legalt. Några har jag lagt ner mer jobb än andra för att få tag på, t.ex. en där jag behövde kontakta musikredaktören på en radiokanal, för att där få kontaktinformation till musikredaktören på en annan radiokanal, och av honom fick jag telefonnumret till en bandmedlem. Vanligen brukar jag försöka låta bli att tänka på hur mycket jag köpt skivor för, men slår man ihop allt jag lagt ut genom åren borde summan motsvara en ny bättre bil, eller en liten gård där jag bor. Onda tungor gör gällande att jag personligen köpt en Learjet åt en viss skivbolagsdirektör (Ian), men det är förtal. Jag har bara handlat för dryft £1000 av honom, fördelat över flera år.

Trots detta har musiker förlorat pengar på mig, tack vare piratkopiering. Då är det inte ens piratkopiering som jag gjort mig skyldig till, utan piratkopiering som jag förutsatts vara skyldig till eftersom jag matchar en demografisk stereotyp (jag köper skivor, alltså är jag en tjuv). När någon pekar ut mig som brottslig på så lösa grunder förlorar jag förtroendet får den som anklagar mig, och vägrar ge honom eller henne mina surt förvärvade pengar. Min nöjesbudget må vara större än genomsnittets, men den är inte oändlig. Jag respekterar artister som respekterar mig, och det är därför som jag nu kommer att sponsra utgivningen av Gina Jacobis nya skiva.

Den anklagelse jag pratar om är de skivor som skulle ha klassats som CD om de inte avsiktligen producerades med tillverkningsfel som gör att de inte motsvarar specifikationerna på CD, och därför inte får använda varumärket CD. Jag pratar om kopieringsskyddade kompaktskivor.

När jag ser att en skiva jag vill köpa är kopieringsskyddad lägger jag tillbaka den i hyllan, och där får den ligga.

Detta har hänt totalt fyra gånger. De artister som inte fått pengar av mig är dels Bertine Zetlitz, vars album Sweet Injections och Rollerskating var märkta med med den intergalaktiska pestflaggan "kopieringsskyddad" när jag ville ge pengar till musikbranschen, dels (och nu kommer alla kultursnobbar att få slaganfall) Per Gessle, solo (Mazarin) och med Gyllene Tider (Finn fem fel!). Jag vill poängtera att jag inte har skaffat mig den musiken på något annat sätt, utan det är fyra skivor jag inte har hört (mer än några låtar på radio) och antagligen inte kommer att höra.

Tack vare sin rädsla för piratkopiering har musikbranschen alltså förlorat pengar på mig, helt utan att piratkopiering har skett. Jag har inte fått höra musik jag vill höra. Alla förlorar.

Tack och lov var det nu länge sedan jag såg ett nysläpp med kopieringsskydd, men gamla synder finns fortfarande kvar i skivbackarna, så jag är fortfarande mycket försiktig när jag köper skivor.

Kopieringsskydd som koncept har aldrig fungerat, kan jag säga efter att ha följt teknikutvecklingen sedan mycket tidigt 1980-tal. De ställer ofta till med problem för de legitima användarna, de som faktiskt har köpt en skiva eller ett datorprogram i original, medan de som i stället skaffar en piratkopia (som genom sin natur har skyddet borttaget eller kringgått) har en fullt användbar produkt som fungerar överallt.

Jag äger en kopieringsskyddad skiva. Efter att ha beställt Keiko Lees singel The Flame från Japan iddes jag inte argumentera om saken, utan behöll skivan. Till min stora förnöjelse upptäckte jag att varken min stationära Sony-spelare från 1991 eller min bärbara Clas Ohlson-spelare från 2002 kan spela den alls. Däremot går det helt utan problem att rippa den till mp3 på datorn. Var det verkligen så det var tänkt?

Avslutningsvis vill jag säga till Bertine och Per att om vi någongång träffas, och det visar sig att idiotin med kopieringsskyddet inte kom från er utan från någon annan nivå i näringskedjan, så lovar jag härmed med Internet som vittne att bjuda er på varsin öl som kompensation för de uteblivna intäkterna. En öl borde vara värd mer än de royalties ni får från två sålda skivor. Kommer skivorna i nypressningar utan kopieringsskydd kommer jag givetvis att köpa dem också.

Vem blir näste Anckarström?

2008-11-10T22:19:00.002+01:00

BBC tycks ha järnvägstema den här hösten, med kraftig fokus på vad som kallas The Beeching Axe, 1960-talets nedläggningar av olönsamma men ofta uppskattade järnvägslinjer landet runt. I så gott som varje program intervjuas någon som i kraftfulla ordalag idiotförklarar utredaren Dr Richard Beeching, mannen vars rapporter låg till grund för nedläggningarna.

Det är något som dagens svenska politiker borde ha i åtanke när de likt skenande tågsätt kör över befolkningen. Även om ni sitter med trygga anställningar mandatperioden ut, och kanske några mandatperioder till, är det fullt möjligt att någon i framtiden kommer att ta heder och ära av ert namn och rykte, till den milda grad att era barn och barnbarn tvingas byta namn för att kunna gå ut på stadens gator och torg. Folkets kollektiva minne är gott.

De överlevande Anckarström bytte namn till Löwenström, och grundade ett sjukhus i ett försök till botgöring. När träffade du senast en Quisling? Vilket blir nästa namn som dör ut eftersom det förknippas med övergrepp och illdåd?

Blogger-Meinhof

2008-11-08T12:38:00.003+01:00

I juni var jag oroad över samhällsutvecklingen, med regeringens minst sagt oerhört klumpiga hantering av FRA-lagen. Jag är uppväxt i det kalla kriget, så jag har full förståelse för behovet av underrättelsetjänst, säkerhetstjänst och signalspaning, och i den branschen inte bara räknar jag med, utan till och med förväntar mig, fulspel. Lika mycket räknar jag dock med att fulspelet hanteras med diskretion, så att bara något år efter att De andras liv varit en biosuccé och allas samtalsämne mot folkopinionen och med alla medel tillgängliga driva igenom en lag som kanske inte avser, men defintivt tillåter, massavlyssning av folket är inget annat än idioti. Samtliga inblandade, så långt bak som ansvarskedjorna kan spåras, borde omgående ha ställt sina tjänster till förfogande, medan ett helt nytt förslag arbetats fram.

Nu har vi samma cirkus igen, med privatpolislagen där regeringen anstränger sig hårt för att inte bara köra över folket, utan dessutom backa några gånger för att det ska kännas ordentligt. Den har i mina ögon ett obefintligt existensberättigande, och ser ut att vara ett rent beställningsjobb från upphovsrättsindustrin. Har vi verkligen de bästa politiker som kan köpas för pengar, och hur hög är i så fall prislappen?

Förra regeringen var inte bättre de. Tillslaget mot The Pirate Bay verkade även det vara ett köpt beställningjobb.

Det som oroar mig mest med det här är inte likheten med Tyskland, eller ens Östtyskland, utan jag är rädd för att vi närmar oss Västtyskland.

Vi gör ett tankeexperiment, och försöker sätta oss in i hur en missnöjd konspirationsteoretiker tänker:

Regeringen (båda de möjliga alternativen) har helt tappat kontakten med sin faktiska uppdragsgivare, folket. En gång i tiden hette det att "all makt utgår från folket", men den principen tycks vara avvecklad.
Rättsväsendet är numera regeringens och storindustriernas förlängda arm, som på mycket lösa grunder kan sättas in mot vilken medborgare som helst med "fildelning" som svepskäl.
Teledatalagring, trängselskattekameror, fartkameror för att registrera snittfart, buss-, tåg- och flygbiljetter knutna till en person, FRA-lagens potentiella massövervakning och andra liknande övervakningshöjande insatser från ett diffust "myndigheterna" leder till en småsjudande känsla av missnöje.
Den oundvikliga slutsatsen av detta är att både staten och rättsväsendet förlorar sin legitimitet i folkets ögon.
Vissa personer kommer att anse sig vakna och inse detta tidigare än andra, och de kommer att försöka få resten av befolkningen att se samma sak.

Slut på tankeexperimentet, och vidare till mitt resonemang:

I 1970-talets Västtyskland var Baader-Meinhof-ligan (även kända som Röda armé-fraktionen) aktiva med att råna banker, bomba och mörda. Deras ursprungliga motivation var just att de ansåg att staten saknade legitimitet, och genom att uppföra sig som fän försökte de provocera fram en överreaktion från polisen, som de i sin tur kunde använda för att visa allmänheten vad polisen och staten egentligen går för. De stod även för vad som möjligen är det senaste terrordådet i Sverige, för ett löst definierat värde av Sverige. Strängt taget är Västtysklands ambassad västtysk mark.

Min fundering är nu om det verkligen är den här samhällsutvecklingen vi vill ha? Jag hoppas vid alla gudar att den generation som nu får växa upp med att varken staten eller polisen går att lita på inte tar till väpnad kamp, utan anser att ord och argumentation är tillräckligt kraftigt för att driva sina synpunkter. Det kräver dock att staten, som ses som illegitim och möjligen korrupt, inte bara lyssnar utan även tar till sig av kritiken.

Piratpartist, javisst

2008-11-07T20:59:00.002+01:00

Så, numera är även jag medlem i Piratpartiet. Jag har tvekat länge, men när Fridholm nyss ganska exakt sammanfattade precis de tankar och funderingar jag haft i ämnet bestämde jag mig för att nu är det dags att sätta åran i vattnet...

I am not an IP number, I am a free man

2008-11-07T19:16:00.002+01:00

Enligt det liggande förslaget till privatpolislag ska upphovsmän kunna tvinga internetleveratörer att lämna ut de abonnentuppgifter som döljer sig bakom ett IP-nummer som upphovsmannen(s intresseorganisation) anser att det har fildelats ifrån.

Detta är vansinne.

Det är inte klarlagt hur mycket som krävs för att en domstol ska bifalla att uppgifterna lämnas ut. Det är t.ex. inga problem att med de metoder som upphovsrättsindustrin använder idag i de länder där liknande lagstiftning redan finns peka ut oskyldiga, avsiktligt eller av misstag, vilket har visats i bl.a. en studie som gjorts vid University of Washington.
En viktigare fråga är att eftersom ett IP-nummer inte på något vis pekar ut den som gjort sig skyldig till fildelningen, utan bara en av stationerna mellan den möjlige fildelaren och fildelningsnätet, vem är egentligen juridiskt ansvarig? Som det låter nu kommer det att bli ett strikt ägaransvar på bredbandsroutrar, medan den möjlige fildelaren kan bli omöjlig att spåra.

Nu kommer jag att lämna punkt 1, och fördjupa mig i punkt 2.

Alla datorer som ansluts till Internet identifierar sig med ett IP-nummer, så långt är alla överens. Det vissa missar är att en dator vid en given tidpunkt inte nödvändigvis visar upp ett och samma IP-nummer för hela nätet. I de flesta internetabonnemang ingår det nämligen bara ett IP-nummer, så om jag vill koppla in min arbetsdator, min bärbara dator, min flickväns dator, min filserver, min kompis Kalles dator när han är på besök och min granne Stina (som inte har ett eget bredbandsabonnemang, utan vi har dragit en sladd från mitt fönster till hennes) måste jag köpa en bredbandsrouter för några hundra.

Den löser problemet genom att ta den enda adress jag får från min internetleverantör (23.75.345.200) och presentera sig med den gentemot leverantören. På andra sidan, där jag kopplar in mina datorer, heter den något helt annat (192.168.1.1) och mina datorer har adresser i samma nummerserie. När jag använder datorerna översätter routern mellan adresserna, så att varken internetleverantören eller jag ser något annat än de adresser vi väntar oss på vår sida om routern. Om någon ute på Internet ser att det fildelas från 23.75.345.200 går det inte att avgöra om det är någon av mina datorer, flickvännens dator, Kalles dator, eller Stinas dator som har gjort det. Redan på det här steget finns det alltså fyra möjliga gärningsmän bakom ett enda IP-nummer.

Det antalet ökar raskt om bredbandsroutern dessutom har trådlöst nätverk, vilket de flesta har idag. Ofta är det påslaget som standard direkt när du lyfter routern ur lådan, för att det ska vara lätt för de användare som inte är tekniker, utan bara vill använda sin dator som ett verktyg för att vara produktiv. Den avancerade användaren aktiverar här ett lösenordsskydd på det trådlösa nätet, för att ingen obehörig ska kunna komma in (och därmed också heta 23.75.345.200 på Internet), men det kräver att han är tekniker och vet att man kan göra så. Fram till dess att det är gjort kan vem som helst inom några hundra meters håll använda det trådlösa nätverket.

Än värre blir det om vi tänker på att ett av de vanligaste sätten att skydda sitt trådlösa nätverk (WEP) är knäckt, så att den som verkligen vill använda någon annans nätverk kan göra det även om det nätverket är lösenordsskyddat.

En annan aspekt är det sociala nätverket FON som går ut på att alla medlemmar kan använda alla andra medlemmars trådlösa nätverk, och att det i många kretsar anses vara god ton att ha ett helt öppet nätverk som gest mot vänner och grannar.

Det enda som går att identifiera med en IP-adress är en router av många på Internet, inte vilken dator och definitivt inte vilken person som vid ett givet tillfälle skickar en viss sorts trafik genom sagda router.

Det ser alltså ut att bli strikt ägaransvar på routerinnehav. I dagens lagstiftning känner jag bara till ett fall där ägaren av ett föremål automatiskt är skyldig till brott som utförs med hjälp av det föremålet, och det är felparkering. Det är bilägarens ansvar. I alla andra fall med alla andra föremål är det brukaren som är ansvarig, medan ägaren kan möjligen anses vara skyldig till ett oaktsamhetsbrott om det är så att brukaren inte borde ha haft tillgång till föremålet.

Summa summarum: Jag är inte mitt IP-nummer, jag är en fri man!

(Fritt efter TV-serien The Prisoner från 1967, och den där återkommande repliken I am not a number, I am a free man. Mitt exempel på fiktivt IP-nummer kommer från The Net)

Osannolikt

2008-11-04T00:21:00.002+01:00

För c:a två månader försvann ett föremål för mig. Baserat på vad det var för föremål, och vad jag gjort mellan senast kända innehavande och upptäckten av förlusten var det sannolikt att jag tappat föremålet i något snår i Dagsådalens övningsfält, tio mil härifrån.

Gissa om jag blev paff när jag idag upptäckte föremålet alldeles framför min tröskel hemma.

Vokaler

2008-10-30T00:54:00.002+01:00

Senaste P1 Språket nämner ordet "Råååål" (Råå-å-ål, ål från ån i Råå), det klassiska exemplet på ett ord som stavas med fyra vokaler i rad, och kompletterar med att om det är ostädat i en snöhydda kan det sägas råda igloooordning.

En av mina kumpaner bidrog genast med ett annat ord på samma konstruktion, "schampoooordning" -- vilket måste vara den svenska översättningen av uttrycket bad hair day.

M}svingar

2008-09-17T23:52:00.002+02:00

Häftigt! Så sent som år 2008 finns det system som använder sjubitarstecken internt, och som inte översätter det till rätt presentation för användaren.

Jag har hållit på med datorer länge nog för att läsa den teckenuppsättning som är känd som "m}svingar" (ISO 646sv presenterad som ren ASCII) flytande, men jag kan ju föreställa mig att en vanlig användare (i det här fallet en förmodligen extremt datorovan bilist) ställer sig frågande...

Postwaffe och logistik

2008-09-11T11:48:00.003+02:00

Jag bor i glesbygd. Det är ett val jag gjort, och som jag trivs med.

Dock har jag intressen som inte delas av alla mina grannar, varför det är ont om specialbutiker i socknen. Ett sätt att att ta sig runt den lilla olägenheten är att anamma globaliseringen och handla på postorder. Det gör jag, från hela världen (enda kontinenten jag inte köpt något från än är Antarktis), och det går generellt sett väldigt bra. Det finns dock två saker jag inte är helt nöjd med, och bägge två ligger hos svenska Posten.

Först och främst har vi den "speditionsavgift" (nyss höjd från 50 kr + 25% moms till 80 kr + 25% moms) de tar ut för posttullens nöje att rota i mina försändelser, omm (om och endast om) de enligt sitt regelverk från lägga på svensk moms och tull på försändelserna. Det är häftigt att betala skatt, så jag säger ingenting om de 50 kr som gick till statskassan när jag hämtade ut ett konstverk häromdagen (möjligen säger jag "smaklig måltid", för det där räcker knappt till en lunch för ett svältande statsråd). Jag säger desto mer om att utöver det betala 100 kr till Posten, för en försändelse där portot redan var betalt i sin helhet och för en tjänst jag aldrig beställt.

Fast, jag måste erkänna att det (trots avgiftshöjningen) blivit bättre på senare år, för tidigare hände det att inbetalning till Postgirokonto på 35 kr tillkom vid uthämtning, ibland till och med 2 x 35 kr om kassören inte var skärpt, såg vad som höll på att hända och justerade manuellt. Detta utan att erbjuda något annat betalningsalternativ. Det fanns en kryssruta märkt något i stil med "faktura utlämnad till kund", men den gick inte att använda.

Det andra är leveranstiden på paket. Posten erbjuder ju numera paketspårning (med tråkigt låg upplösning, men ändå), så att det går att se var i transportkedjan paketen befinner sig. Vad som är helt uppenbart från detta är att Posten har en förseningscentral i Ånge, som antagligen har som enda uppgift att ruva på försändelserna tills de kläcks. Jag bor ganska exakt 20 mil från Ånge, och det tar ett normalpaket 38 timmar att färdas den sträckan. Det blir 5,2 km/h, eller strax över marschtakt. Jag trodde Trumpetfrakt ("Poståkeriet") hade motorfordon till sin hjälp nuförtiden, men tydligen inte, åtminstone inte i Norrlands inland...

Som jämförelse kan jag nämna att det aldrig tar ett paket mer än 12 timmar till Ånge, oavsett var i Sverige det började sin färd. Mitt senaste paket tog sig de 45 milen från Stockholm till Ånge på just 12 timmar, vilket var 37 km/h. Tidigare har jag sett Malmö-Ånge (110 mil) på 8 timmar, 135 km/h.

All time high vad gäller postgång hit var dock helt klart ett brev jag fick i våras, som levererades över natten från Tokyo i Japan (9500 mil). Om vi räknar på att det hade 36 timmar på sig (högt räknat, men ändå) innebär det en snitthastighet fågelvägen på 260 km/h.

Någon gång ska jag köpa mig en GPS-spårare, slå på den och posta hem, för att se när paketet rör sig och när det ligger still. Om paketet verkligen visar sig ligga still i Ånge i över ett dygn ska någon få betyget VU (väl underkänd) på grundkursen i logistik.

Dagens tips

2008-09-05T10:00:00.002+02:00

"One way of dealing with errors is to have friends who are willing to spend the time necessary to carry out a critical examination of the experimental design behorehand and the results after the experiments have been completed. An even better way is to have an enemy. An enemy is willing to to devote a vast amount of time and brain power to ferreting out errors both large and small, and this without any compensation. The trouble is that really capable enemies are scarce; most of them are only ordinary."
-- Georg von Békésy, nobelpristagare i fysiologi eller medicin 1961

Bloggens titel stämmer fortfarande

2008-09-02T23:17:00.002+02:00

Registrering av bloggare? För att man ska veta vilken utgångspunkt skribenterna har för sitt material?

Självklart! Alternativet är ju att tvingas lära folk att tillämpa källkritik på det de läser, och då kanske de inte längre sväljer våra folkvaldas ord rakt av. Så kan vi ju inte ha det!

Sällan har den här bloggens titel varit så väl vald

2008-06-19T13:16:00.003+02:00

En demokratiskt vald församling som avvecklar medborgerliga rättigheter med ett löst definierat yttre hot som förevändning. Jag kan knappast vara ensam om att associera till 1930-talets Tyskland, och den lille mannen med den fåniga mustaschen. Vi vet vart det tog vägen.

Den här utvecklingen är oroande.

Frosk

2008-04-07T15:59:00.001+02:00

Denna grodliknande bakelse bjöd en kollega på, eftersom han fyllde år nyligen.

Minneskort

2007-12-29T23:09:00.001+01:00

Nu verkar det som om kontaktmutileringsgruppen jobbat övertid igen.

Du kan lita på teknikens under

2007-09-03T23:37:00.001+02:00

Tekniken går verkligen framåt. Jag minns när laddare till mobiltelefoner var klumpar marginellt mindre än Närke...

Med smak av blå metallic

2007-01-05T15:31:00.000+01:00

När man minst anar det kommer 80-talet och biter en i röven. Tack för det, Three Hearts.

Utemöbler

2006-11-21T20:14:00.000+01:00

Vissa vill visst inte inse att sommaren är över för i år.

Okända djur

2006-09-15T22:12:00.000+02:00

Bland 'djur jag inte trodde fanns' kan 'den nästan oklottrade logementssängbottnen' noteras.

Plentograf

2006-08-27T21:17:00.000+02:00

I dag har jag köpt en plentograf. Undrar om de är lagliga att inneha, med tanke på att man kan mångfaldiga upphovsrättsskyddat material med sådana?